Karin Boye

TROLLBUNDEN

När du är borta, hungrar så vilt min själ.
När du är nära, längtar jag likaväl --
förtvivlad ser jag,
stelnad, sluten,
hur tom och fåfäng
flyr minuten.

Ditt väsens stolta kungliga blomdoft fin
jag ville hemligt dricka, ett heligt vin --
men dödstung står jag
som i drömmar,
med törst som Tantalos
i klara strömmar.

I ensamhetens tid har min tunga bränt
att säga dig det vackra jag drömt och känt --
men i din närhet
min tanke somnar,
min port är stängd, 
och hjärtat domnar.

  JA VISST GÖR DET ONT 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen. 

For you love!